Idag på Internationella Kvinnodagen 8 mars 2021 kan det vara på sin plats att påminna om det av FN utropade Kvinnoåret 1975. Myntverket i Eskilstuna behövde en konstnär som kunde forma en medalj för att hedra detta år och uppdraget gick till Marita Norin.
Hon gick till verket med sitt favoritmaterial – leran. Efter ett antal prov att samla konstverk och symboler ur många tusen år på en och samma plakett hade hon fått fram ett original – och detta gjorde Myntverket en medalj av.
Kvinnomedaljen av Marita Norin från 1975. Foto: Urban Berglund
Maritas engagemang i Kvinnans rätt och kvinnors situation kom det här året till uttryck i två medaljer – den vi ser här är den ena. På denna bulliga och överflödande medalj förde Marita in kvinnornas historia, sett genom konstnärens ögon. Symboler och bilder samlade till en enhet, till en historiebok.
Som ni förstår så behöver dessa tecken en förklaring och den finns på bilden nedan.
Kvinnornas historiebok – symboler och urtida meddelanden. Från Myntverkets presentationsblad 1975.
En kvinnodag och ett kvinnoår, en kvinnokamp och en kvinnokultur – vad ska då vara meningen med detta? Varför ska kvinnans kultur lyftas fram? Ja, Marita hade en direkt mening med detta och hon berättade om sin syn på medaljens andra sida.
Kvinnan tar täten på vägen tillbaka till en ekologisk världsbild.
På den här sidan av medaljen ser vi inte kvinnans självbild, kvinnans historiska självförtroende eller kvinnokampen som något fritt svävande. Nej, här tar kvinnan täten för att leda in livet och människorna på en naturlig väg. Kvinnokampen har en mening, även i relationen till mannen. Ja, kanske rent av i synnerhet i förhållandet till mannen.
Som ni ser har mannen i bilden tappat fotfästet och faktiskt börjat röra sig ut ur sammanhanget – men kvinnan, med barnet och livet, tar klivet ned på marken och rör sig åt den sida där livets symboler tecknats – vattnet, groddarna, regnet och solen. Kvinnokampen är för Marita en fråga om en kamp för livet självt. Och det behöver vi män förstå, begripa. Här börjar den hållbara utvecklingen.
Bilden gjordes 1975 och berättelsen i bilden är lika aktuell idag 2021.
Låt oss fira kvinnornas dag. Hälsar Urban Berglund.
Du kan besöka Skulpturum i Ammarnäs för en guidad visning på plats. Jag kan baka ihop visningen med bilder och berättelser i Kafé Vindelälvan – då får ni en fin upplevelse av konst och samvaro
Vi kan genomföra en visning via länk också – kontakta mig för ett förslag på innehåll och kostnader för ett föredrag med live-visning på ZOOM.
Vill ni hellre hyra en utställning hem till er konsthall eller ert bibliotek? Alla hennes mynt och medaljer, finns packade i en stor koffert som går att hyra. I paketet ingår föredrag, bildvisning och alla hennes original till tiokronan, medaljerna för Barnåret, Kvinnoåret, Potatisbacken och det fina silversmycket Vindelälvan.
Det är jag, Urban Berglund, som ansvarar för utställningen idag. Ni kan nå mig på vardagar mellan 9 och 18 på telefon noll sju noll sexhundraelva noll tre noll ett.
Eller kontakta mig på reception at bertejaure punkt se.
Hon har stått utomhus i många år och i alla väder. På några stolpar i marken utanför utställningslokalen SKULPTURUM i Ammarnäs. Ibland har hon haft sällskap, t ex en sömnig söndagsmorgon i augusti 2010. Det var en bil med tre manliga flugfiskare på väg hem efter en veckas fiske som stannade upp på platsen. Pojkarna fotograferade varandra, en efter en, medan de höll henne om midjan och delade hennes dans. Ingen av dem såg att jag stod bakom kontoret och betraktade scenen.
Hon har också själv varit på resa, och stått på Konsthallen i Eskilstuna. Hon bodde sedan ett tag på chefens rum på samma Konsthall. Hon besökte därefter en trädgård på Tornstigen i Stockholm och hon fick en tid vila på sin bräda i Galleri Villåttinge i Flen. Hon har åkt med oss i vår kombibil både neröver landet och tillbaka igen. Och hon är Maritas signaturmelodi – FÖRÄNDRING ÄR MÖJLIG.
Häromdagen fick hon komma in i värmen på SKULPTURUM och ska vara centralgestalten i den nya utställningen där.
Den som surfar vet vart den ska och bryr sig inte om vågorna, utan om riktningen. Den som dansar dervischernas dans snurrar på stället och bryr sig bara om nuet inuti sig själv. Maritas surfande dervisch vilar på vissheten att förändring är möjlig.
Skulpturens födelse kom sig av att man frågade: ”Vad gör du nu?”. Den som frågade var Eskilstuna kommun. De ville veta vad de konstnärer de belönat med sina stipendier genom åren numera hade för sig. En som svarade var Marita Norin och hon tog med sig svaret till en utställning i Konsthallen på Munktell-området år 2006. Eller var det 2005?
Svaret hon gav var: Förändring är möjlig!
Givetvis fanns det redan en liten brons från Maritas tidigare produktion, kanske från åttiotalet, som redan hade namnet ”Förändring är möjlig”. Denna föregångare är ett porträtt av en instängdhet, en helt fyrkantig form som stod upp, som en garderob. Det som gjorde garderoben i miniatyr till ett konstverk var den lilla högerfot, som utan sko till skydd, tittade ut nere i ena hörnet av garderoben. Det var en bild av konstnärens upplevelse av att inte våga komma helt och hållet ut ur garderoben, så att säga.
Den lilla foten var hennes uttryck för att det trots de upplevda begränsningarna fanns en vilja till att ta ett steg – ett litet steg och ett försiktigt steg. Men ett steg som påminde henne om att förändring är möjlig. Läget på åttiotalet var alltså instängt och allvarligt, men hoppfullt.
Då brevet, 2005, kom upp till henne i Lappland så stod det att man visste vad konstnären gjort för att få Eskilstuna kommuns konstnärsstipendium, något år för länge sedan. Men vad gör du nu? Det var frågan som man ville få svaret på. Vad gör du nu?
Marita svarade genom att köpa stora block av blå frigolit och hon började bearbeta dessa med en japansk kökskniv. Så fort hon fått till några former som hon tyckte om, svepte hon in dessa i vitt hushållspapper och fixerade dem med pensel och trälim. Hennes tanke var att åstadkomma en form som dög att gjuta i förlorad form, gärna i gjutjärn. Och motivet var hennes alter ego, en kvinna som dansar på en surfingbräda på väg över förändringarnas hav och som med innerligt lugn vilar i sitt inre som en vitklädd sufier, som en surfande dervisch.
Hennes syntes av begreppet ”Förändring är möjlig” hade blivit en metafor, en skulptur, som hon var nöjd med. Detta var vad hon gjorde ”nu”.
Skulpturen ”Förändring är möjlig” från 2006 har blivit sliten av väder och vind, av snötrycket på armarna och av att fåglarna prövat om limmet i hennes hud gått att äta. Men nu har hon fått komma in under tak för att stå i mitten, där hon hör hemma.
Du kan komma och se på denna surfande kvinna i full storlek i Skulpturum i Ammarnäs. Boka en guidad tur med Urban på tel 070-6110301. Det finns också mycket annat att se på samtidigt.
Förresten. Om du har sett den lilla garderoben så blir jag glad om du berättar var den är. Jag kan just nu inte hitta den. Men kanske dyker den upp igen, som ett minne eller som en verklighet. Eller så har den gjort slag i saken och förändrat sig.
