När jag skriver detta har Marita varit död i några veckor. Alzheimers sjukdom tog till slut jordelivet av henne. Men hon kämpade i nästan åtta år i sitt rum på äldreboende i Sorsele, vår tätort som ligger nio mil från hennes hem. Vi träffades i en byaskola utanför Vännäs och året var 1990. Vi skildes åt den 20 november 2021, tio dagar efter vår trettioettårsdag.
Marita Norin föddes 1943 i Eskilstuna. Hon var konstnären bakom vår svenska tiokrona, och finns därför representerad i varje plånbok sedan 1991. Hon formgav 17 olika mynt och medaljer samt 17 olika offentliga verk som ”Mor med barn” i Katrineholm, ”Djäknen” i Strängnäs och ”Vingåkersdansen” i Vingåker. Hon var världsberömd i hela Sörmland.
1993 debuterade hon som författare med boken ”Vad har kärlek med känslor att göra?”. Den boken skrev hon mot bakgrund av de kurser i självkännedom som hon ledde. Hennes elever sa ”Du säger så mycket klokt, men hur ska jag minnas när jag kommer hem?”
Svaret på elevernas begäran blev en handskriven bok med 200 sidor, illustrerad av henne själv och utgiven på hennes eget förlag Mellan Himmel och Ord förlag. Den såldes i nära 3000 exemplar.
Marita mötte i sina kurser mera än 900 personer och hon bedrev sin undervisning från 1989 till 2005. Som konstnär fann hon lagbundenheter i människors frågor och gav sina svar i sina övriga böcker ”Tänkbart och Kännvärt” samt ”Akutbok”.
Marita utforskade i sin konst människors känsloliv och hur vi kan acceptera allt för att lära känna det som är. Att acceptera sina känslor är inte att låta sig luras. En känsla kan givetvis ha ett budskap, men detta kanske man finner först efter att ha vänt på både frågor och svar ett antal gånger. Fokus var att betrakta och att låta förnuftet råda. Och förnuftet hon pekade på var på inget sätt skilt från kärleken. Hennes forskning på kärlek som en grund i livet, snarare än en känsla att fånga, sammanfattade hon i devisen:
Kärlek = IQ.
Marita Norin blev alltså Ammarnäsbo 1993 och all hennes tidigare konst – original i gips, bronser, skisser, fotografier och former i lera, tyg och andra material – flyttade efter. Det var 1997 då lokalen Skulpturum öppnade efter att en långtradare med konst lastat ur sitt innehåll.
För Ammarnäsborna är hon känd för sin hyllning till Potatisbacken (2004) – en medalj i brons – och för designen av Vindelälvan (2001) – en symbol för kvinnlig kraft, kvinnligt företagande och för den fria Vindelälven. Kvinnors kraft var något hon ofta återkom till och som funnits som ett tema sedan många år.
Redan 1975 hade hon speglat kvinnans kraft i sin konst.
Medalj till kvinnoåret 1975
Myntverket i Eskilstuna hade kontrakterat henne, en lokal konstnär, född i Eskilstuna och verksam bland annat som lärare på Eskilstuna Folkhögskolas estetiska linje. De behövde någon som kunde göra en formgivning till det av FN utlysta ”Kvinnoåret”. Marita formade sina original i lera, det material som hon kände till bäst, och Myntverket, som då hade gott om pengar, tillverkade utifrån hennes förlagor två olika medaljer under samma tema.
På en av dem, berättar Marita om behovet av den kvinnliga kraften i världen, om ansvaret för barnen och för att leda den manliga kraften tillbaka till den ekologiska sidan av verkligheten. Ett budskap som är lika aktuellt idag – som då. Det kvinnliga behöver gå före i omställningen, annars blir inget gjort.
Marita Norin blev världsberömd i hela Sörmland. Hennes formgivningar var kända för en bred publik och bilder på henne förekom ofta i tidningarna runt Eskilstuna och Flen. Det hände att turisterna som kom hit till Ammarnäs och klev ur sin bil på vår parkering vid Vindelåforsens Stugby, direkt gick fram till henne för att hälsa på henne under glada och förvånade utrop som: ”Nämen, är det Marita Norin?”
Hon tog med sig stora delar av det Sörmländska kulturarvet – Vingåkersvalsen, Faun och Freja, Djäknen och Kalle Nämndeman. Dessa finns att se, på en visning i Skulpturum. Jag gör guidade turer på beställning och dessa går att få direktsända via Zoom så att vi inte sprider virus utan inspiration.
Marita förde också med sig originalet till den svenska tiokronan, en design hon fått göra på exklusivt uppdrag av Myntverket i Eskilstuna redan 1985. (Utgiven 1991) Tiokronan gjorde att min farbror, som hade en vana att ge människor nya namn, kallade henne för ”Kronbruden”.
I Ammarnäs fick hon göra ändringar i tiokronans design år 2001, då myntet förnyades. En scannad version av skissen till den förändringen ser ni här nedanför. Vi är glada över att hennes mynt finns kvar, nu idag, då alla svenska mynt har blivit leksakspengar – utom tiokronan.
Hon arbetade under många år inne i Skulpturum, med sitt författarskap och sina formgivningar. Bland annat formade hon en medalj till minne av Astrid Lindgren. Hon höll kurser för byborna i hur man gör skulptur och vi lånade en keramik-ugn från ett studieförbund.
Det var rena änglavakten att vi inte brände upp våra lokaler när de små skulpturerna skulle upp till tusen grader. Termometern på ugnen hade allt för många år på nacken och värmen gick lika mycket nedåt golvet som uppåt taket. Några bordsskivor förkolnades. Och vi fick veta att brandvarnaren fungerade.
Några år arbetade Marita i material som frigolit och trä, men hennes behov av en egen ateljé blev så stort att en vän gav henne en ugn och jag såg till att bygga om en av stugorna. Från 2005 hade hon tillgång till denna ateljé och kunde återuppta sitt arbete med lera i full skala.
Hon kallade det att hon gjorde Hembränt.
Mellan 2005 och 2010 deltog hon i flera utställningar i sina ”gamla jaktmarker” i Sörmland. Under 2010 blev hon inbjuden att lämna förslag på de nya mynt som Sverige skulle tillverka i Finland. Hon påbörjade arbetet, men hennes hälsa gjorde det omöjligt att gå vidare. Hon började teckna och måla istället och långsamt förstod jag att en oundviklig förändring var på väg.
Under 2013 gjorde vi några avslutande resor tillsammans. Först till Svenska Medalj för att producera silversmycket Vindelälvan igen. Hon var väldigt lycklig över att få se sina alster i nyproduktion. Sedan på semester till Stockholm för att se på Millesgården och träffa släktingar.
Därefter tog någon som heter Alzheimer över hennes kreativitet. Jag är väldigt tacksam över att vi fick plats på en demensutredning i Umeå under hösten 2013. De gav henne lugn och ro och plockade bort alla medicinerna och vi fick en fin Jul och Nyår tillsammans.
2014, i januari, flyttade hon hemifrån och bodde sedan dess borta.
Sådana här texter brukade Marita själv författa. Hon var van att själv beskriva och visa sina alster. Det har hon inte kunnat sedan många år. Därför har jag tagit över pennan och fortsätter att beskriva hennes konst så att den fortsätter att finnas. Jag heter Urban Berglund och har varit Maritas följeslagare sedan 1991.
För dig som vill veta mera finns här en länk till Maritas CV: maritas cv.prn