Hon har stått utomhus i många år och i alla väder. På några stolpar i marken utanför utställningslokalen SKULPTURUM i Ammarnäs. Ibland har hon haft sällskap, t ex en sömnig söndagsmorgon i augusti 2010. Det var en bil med tre manliga flugfiskare på väg hem efter en veckas fiske som stannade upp på platsen. Pojkarna fotograferade varandra, en efter en, medan de höll henne om midjan och delade hennes dans. Ingen av dem såg att jag stod bakom kontoret och betraktade scenen.
Hon har också själv varit på resa, och stått på Konsthallen i Eskilstuna. Hon bodde sedan ett tag på chefens rum på samma Konsthall. Hon besökte därefter en trädgård på Tornstigen i Stockholm och hon fick en tid vila på sin bräda i Galleri Villåttinge i Flen. Hon har åkt med oss i vår kombibil både neröver landet och tillbaka igen. Och hon är Maritas signaturmelodi – FÖRÄNDRING ÄR MÖJLIG.
Häromdagen fick hon komma in i värmen på SKULPTURUM och ska vara centralgestalten i den nya utställningen där.
Skulpturens födelse kom sig av att man frågade: ”Vad gör du nu?”. Den som frågade var Eskilstuna kommun. De ville veta vad de konstnärer de belönat med sina stipendier genom åren numera hade för sig. En som svarade var Marita Norin och hon tog med sig svaret till en utställning i Konsthallen på Munktell-området år 2006. Eller var det 2005?
Svaret hon gav var: Förändring är möjlig!
Givetvis fanns det redan en liten brons från Maritas tidigare produktion, kanske från åttiotalet, som redan hade namnet ”Förändring är möjlig”. Denna föregångare är ett porträtt av en instängdhet, en helt fyrkantig form som stod upp, som en garderob. Det som gjorde garderoben i miniatyr till ett konstverk var den lilla högerfot, som utan sko till skydd, tittade ut nere i ena hörnet av garderoben. Det var en bild av konstnärens upplevelse av att inte våga komma helt och hållet ut ur garderoben, så att säga.
Den lilla foten var hennes uttryck för att det trots de upplevda begränsningarna fanns en vilja till att ta ett steg – ett litet steg och ett försiktigt steg. Men ett steg som påminde henne om att förändring är möjlig. Läget på åttiotalet var alltså instängt och allvarligt, men hoppfullt.
Då brevet, 2005, kom upp till henne i Lappland så stod det att man visste vad konstnären gjort för att få Eskilstuna kommuns konstnärsstipendium, något år för länge sedan. Men vad gör du nu? Det var frågan som man ville få svaret på. Vad gör du nu?
Marita svarade genom att köpa stora block av blå frigolit och hon började bearbeta dessa med en japansk kökskniv. Så fort hon fått till några former som hon tyckte om, svepte hon in dessa i vitt hushållspapper och fixerade dem med pensel och trälim. Hennes tanke var att åstadkomma en form som dög att gjuta i förlorad form, gärna i gjutjärn. Och motivet var hennes alter ego, en kvinna som dansar på en surfingbräda på väg över förändringarnas hav och som med innerligt lugn vilar i sitt inre som en vitklädd sufier, som en surfande dervisch.
Hennes syntes av begreppet ”Förändring är möjlig” hade blivit en metafor, en skulptur, som hon var nöjd med. Detta var vad hon gjorde ”nu”.
Du kan komma och se på denna surfande kvinna i full storlek i Skulpturum i Ammarnäs. Boka en guidad tur med Urban på tel 070-6110301. Det finns också mycket annat att se på samtidigt.
Förresten. Om du har sett den lilla garderoben så blir jag glad om du berättar var den är. Jag kan just nu inte hitta den. Men kanske dyker den upp igen, som ett minne eller som en verklighet. Eller så har den gjort slag i saken och förändrat sig.
I vilket fall, välkommen på en guidad tur./U.