Ett vårtecken vid Skulpturum är att signaturskulpturen får tillbaka sina armar – för att kunna segla sommaren lång.
2006 gjorde Marita en förstoring av ”Förändring är möjlig”. Den fick följa med till Eskilstuna och har bott där nere i några år, på Konstmuseet där. År 2010 kom hon hem och har fått bo på en planka framför Maritas utställning. Efter en tid stod det klart att snön på vintern hotade hennes armar.
I flera vintrar nu, har hennes armar fått vila vintervila inomhus. Det är för mig ett fint vårtecken att få sätta armarna på plats igen.
Fästpunkterna för hennes armar har försämrats och nu förstärker jag infästningen med halsdukar – våra traditionella snusnäsdukar passar väldigt bra som stöd. Hennes armar breder sedan ut sig från idag till i november, då snön åter hotar med sina tyngder.
Under lördagen den 15 april 2017 kommer jag att finnas i Skulpturum från kl 13 – 16 för att visa och berätta. Fri entré. / Urban
World Art Day är en internationell temadag för att uppmärksamma konsten (måleri, skulptur, arkitektur, poesi, musik). Sammanhållande för dagen är International Association of Art som har till syfte att att öka medvetenheten om konsten i hela världen.
Det första firandet av World Art Day hölls 2012. Datumet valdes för att hedra Leonardo da Vinci som levde 15 april 1452-2 maj 1519. (Källa: Wikipedia)
Från monteringen av Faun och Freja – offentlig utsmyckning i Flen utanför servicehuset Smedjan.
Eftersom Konstens Dag i år infaller på påskaftonen har KRO valt att fira World Art Day den 20 april i Stockholm. http://www.kro.se/WAD2017
Den dagen blir det föredrag och debatter om konstens roll i samhället idag.
Här i Skulpturum nöjer jag mig med att visa och berätta om konst av Marita Norin. På bilden som jag klistrat in ser ni hur monteringen av ett större offentligt uppdrag går till. Om konstnären gjort sina original och fått dem gjutna i brons, så sätter uppdragsgivaren upp bronserna på avtalad plats. I det här fallet utanför ett servicehus i Flen, Södermanland. Till höger i bild ser du Marita som övervakade uppsättningen av ”Faun och Freja, möte vid fontänen”. Hon står invid Faun, som spelar på sin flöjt. Freja ligger ännu på trottoaren och väntar på sin plats.
Fotografen till bilden är för mig okänd. Bilden kommer ur Maritas samlade arkiv och var en svartvit bild utan markeringar eller anteckningar.
Katalogen över Maritas mynt och medaljer pryder sin plats på varje skrivbord.
Under 2015 började jag sortera alla de gips-original som låg i kartonger och lådor i Maritas Skulpturum – och det visade sig vara många. Några var skisser och hade avslutats mitt i en tanke, andra var original och visade spår av väldiga ansträngningar och stor möda. Alla var handgjorda. Det vill säga att hon själv, med en liten vässad skruvmejsel, hade gröpt ur bokstäver och reliefer, ur gipsplattan som sedan blev originalet till t ex tiokronan.
Marita visade sin skruvmejsel för de förvånade teknikerna på Myntverket i Eskilstuna. Teknikerna hade långa rader med olika verktyg, som en tandläkare, för att gravera, gröpa ur, forma och skära i olika material. Men Marita hade gjort tiokronans original med en skruvmejsel lånad ur verktygslådan på hennes mors symaskin! Från den dagen var hon en maskot på Myntverket och en uppskattad formgivare.
För att hedra hennes noggrannhet och skicklighet, gjorde jag en utställning av alla dessa original och skisser. Det var stora gips-tallrikar och små silvermedaljer. Avgjutningar i brons och präglade smycken i silver. Alla från hennes hand.
Det finns mycket att se och lära i denna katalog över Marita Norins mynt och medaljer.
Det finns många historier att berätta om varje formgivning. Och det kommer säkert att dyka upp flera, bara vi börjar prata om hennes produktion. En av dem handlar om hur hennes engagemang i kvinnokampen gav upphov till den tjocka silvermedaljen för Kvinnoåret, 1975. Här samlade hon in olika historiska symboler för det kvinnliga. Från grottmålningar och hällristningar och arkeologiska utgrävningar. Kvinnans historia fanns där – och på medaljen lyfte hon fram många exempel.
I Myntverkets arkiv över medaljer -troligen från större delen av nittonhundratalet – var lådan med just denna medalj omöjlig att stänga helt. Medaljen var helt enkelt för tjock för att rymmas i de färdiga fack som lådorna hade. Det var Maritas första arbete åt Myntverket – och det blev flera. Detta är vad katalogen och utställningen handlar om.
Vad har pengar med hantverk att göra? – är frågan jag ställer i den här presentationen av de handgjorda originalen.
Det kommer en ny tid nu, i medaljernas värld. Borta är konstnärens ansträngningar att forma gipset med skruvmejslar. Nu trycker en designer på en knapp och datorn spottar ut något som kallas ”formgivning”. Borta är också de synliga livstecken som den mänskliga handen lämnar i materialet. Borta är formgivarens känsla för skönhet och formspråkets känsla för spänningar, obalanser och överraskningar.
Med ordet hantverk så menar jag att talangen och skickligheten hos skulptören kan ge formspråk som talar till oss som människor och som låter även bruksföremålen avslöja att någon varit där och skapat föremålet. En människa har talat via sina händer till mig, som ska hålla myntet i min egen hand. Jag skakar hand med någon, konstnären, varje gång jag betalar med myntet.
Vad blir kvar av det, nu när allt ska göras av datorer?
Som en hyllning till konstnären som gjorde betalningsmedel med en liten skruvmejsel så finns utställningen ”Vad har pengar med hantverk att göra?” att hyra.
Hyr den till din konsthall eller konstförening. Och fundera på vad hantverkets död gör med oss som människor.
