Under 2015 började jag sortera alla de gips-original som låg i kartonger och lådor i Maritas Skulpturum – och det visade sig vara många. Några var skisser och hade avslutats mitt i en tanke, andra var original och visade spår av väldiga ansträngningar och stor möda. Alla var handgjorda. Det vill säga att hon själv, med en liten vässad skruvmejsel, hade gröpt ur bokstäver och reliefer, ur gipsplattan som sedan blev originalet till t ex tiokronan.

Marita visade sin skruvmejsel för de förvånade teknikerna på Myntverket i Eskilstuna. Teknikerna hade långa rader med olika verktyg, som en tandläkare, för att gravera, gröpa ur, forma och skära i olika material. Men Marita hade gjort tiokronans original med en skruvmejsel lånad ur verktygslådan på hennes mors symaskin! Från den dagen var hon en maskot på Myntverket och en uppskattad formgivare.

För att hedra hennes noggrannhet och skicklighet, gjorde jag en utställning av alla dessa original och skisser. Det var stora gips-tallrikar och små silvermedaljer. Avgjutningar i brons och präglade smycken i silver. Alla från hennes hand.

Det finns många historier att berätta om varje formgivning. Och det kommer säkert att dyka upp flera, bara vi börjar prata om hennes produktion. En av dem handlar om hur hennes engagemang i kvinnokampen gav upphov till den tjocka silvermedaljen för Kvinnoåret, 1975. Här samlade hon in olika historiska symboler för det kvinnliga. Från grottmålningar och hällristningar och arkeologiska utgrävningar. Kvinnans historia fanns där – och på medaljen lyfte hon fram många exempel.

I Myntverkets arkiv över medaljer -troligen från större delen av nittonhundratalet – var lådan med just denna medalj omöjlig att stänga helt. Medaljen var helt enkelt för tjock för att rymmas i de färdiga fack som lådorna hade. Det var Maritas första arbete åt Myntverket – och det blev flera. Detta är vad katalogen och utställningen handlar om.

Det kommer en ny tid nu, i medaljernas värld. Borta är konstnärens ansträngningar att forma gipset med skruvmejslar. Nu trycker en designer på en knapp och datorn spottar ut något som kallas ”formgivning”. Borta är också de synliga livstecken som den mänskliga handen lämnar i materialet. Borta är formgivarens känsla för skönhet och formspråkets känsla för spänningar, obalanser och överraskningar.

Med ordet hantverk så menar jag att talangen och skickligheten hos skulptören kan ge formspråk som talar till oss som människor och som låter även bruksföremålen avslöja att någon varit där och skapat föremålet. En människa har talat via sina händer till mig, som ska hålla myntet i min egen hand. Jag skakar hand med någon, konstnären, varje gång jag betalar med myntet.

Vad blir kvar av det, nu när allt ska göras av datorer?

Som en hyllning till konstnären som gjorde betalningsmedel med en liten skruvmejsel så finns utställningen ”Vad har pengar med hantverk att göra?” att hyra.

Hyr den till din konsthall eller konstförening. Och fundera på vad hantverkets död gör med oss som människor.